av Michaeliten

„...från sista tredjedelen av 1800-talet vill han (Mikael) leva i människornas själar, där tankarna formas. Tidigare såg Mikael-besläktade människor Mikael utöva sin verksamhet i andevärlden; nu inser de att de ska låta Mikael bo i sina hjärtan; nu inviger de sitt tankebärande andliga liv åt honom; nu låter de sig av Mikael undervisas i det fria, individuella tankelivet om vilka själens rätta vägar är.“

Rudolf Steiner, GA26, Sida 61, 17.08.1924

„I det samlade mänskliga livet längtar anden efter mening, och meningen efter anden. – I det andliga varandet skulle det finnas tomhet, om inte som minne upplevelserna av sinnesupplevelserna fanns därinne; i sinnesupplevelsen skulle det finnas mörker, om inte, om än till en början undermedvetet, den andliga kraften verkade in. När människan därmed har gjort sig redo att få uppleva Mikaels verksamhet, kommer det inte att ske en utarmning av själarna på naturupplevelser, utan tvärtom en berikning. Och inte heller kommer känslolivet att tendera att dra sig tillbaka från sinnesupplevelsen, utan det kommer att finnas en glädjefull drift att fullt ut ta emot sinnesvärldens under i själen.“

Rudolf Steiner, Goetheanum, februari 1925.

„Det allra mesta av det som idag verkar i kulturen genom tekniken och som han i sitt liv är i högsta grad förlorad i, det är inte natur, utan under-natur. Det är en värld som nedåt har frigjort sig från naturen.

Se hur orientalen, när han strävar efter anden, söker sig bort från de jämviktslägen som enbart härrör från det jordiska. Han intar en meditationsställning som för honom in i den rena kosmiska balansen. Jorden påverkar då inte längre organismens orientering. (Detta sägs inte för att uppmanas till efterhärmning, utan endast för att klargöra vad som sagts här. De som känner mina skrifter vet hur östligt och västligt andligt liv skiljer sig i denna riktning.) Människan behövde relationen till det rent jordiska för sin medvetna själsliga utveckling. Då uppstod under den senaste tiden tendensen att överallt, även i handling, förverkliga det i vilket människan måste leva sig in. Genom att leva sig in i det rent jordiska möter hon det ahrimanska. Hon måste ställa sig i rätt relation till detta ahrimanska med sitt eget väsen. Men under den hittillsvarande utvecklingen av den tekniska tidsåldern undgår henne fortfarande möjligheten att även gentemot den ahrimanska kulturen finna den rätta relationen. Människan måste finna styrkan, den inre insiktskraften, för att inte överväldigas av Ahriman i den tekniska kulturen.

Under-naturen måste förstås som sådan. Det kan den bara göra om människan i sitt andliga erkännande stiger uppåt till den utomjordiska över-naturen minst lika långt som hon har sjunkit ner i under-naturen genom tekniken.

Åldern behöver en insikt som går bortom naturen, eftersom den inre måste hantera ett livsinnehåll som framstår som farligt och som har sjunkit ner under naturen. Det är naturligtvis inte meningen att man ska återgå till tidigare kulturtillstånd, utan att människan ska hitta vägen att sätta de nya kulturförhållandena i en rätt proportion till sig själv och kosmos.

Idag känner de flesta ännu inte till vilka betydande andliga uppgifter som håller på att utvecklas för människan. Elektriciteten, som efter sin upptäckt hyllades som den naturliga existensens själ, måste förstås i sin kraft att leda ner från naturen till under-naturen. Människan får bara inte glida med. I en tid då det ännu inte fanns någon teknik oberoende av den egentliga naturen, fann människan anden i naturuppfattningen. Den oberoende tekniken fick människan att stirra på det mekaniskt-materiella som det som nu blev vetenskapligt för henne. I detta är nu allt gudomligt-andligt, som hänger samman med mänsklighetens utvecklings ursprung, frånvarande. Det rent ahrimanska behärskar denna sfär.

I en andlig vetenskap skapas nu den andra sfären, där inget ahrimanskt existerar. Och just genom det kännande upptagandet av den andlighet, till vilken de ahrimanska makterna inte har tillträde, stärks människan för att möta Ahriman i världen.

Rudolf Steiner, Goetheanum, Mars 1925.